10 Nov 2013

Vi har en oerhört stor förmån som kommit till oss genom bloggen “Under vårt tak” och det är kontakten med alla er som läser vår blogg! Det är helt fantastiskt att få respons på våra inlägg och dessutom få lära känna vissa av er lite mer.

Idag har vi en helt otrolig berättelse från Elin som blivit frisk med Paleo, alltså ren och naturlig mat, tillsammans med träning. Det är en gripande, underbar och känslosam historia som verkligen dröjer sig kvar i kroppen.

Stort tack Elin för att du delar med dig så frikostigt av ditt liv! Tror att många kan känna igen känslorna och maktlösheten som du beskriver, förhoppningsvis kan din berättelse hjälpa någon annan att ta det där första och svåra steget till ren och naturlig mat för att få ett bra liv!

Magnus & Jenny

 

Hallå

Mitt namn är Elin och jag är 22 år. Jag blev tillfrågad av Jenny & Magnus att skriva här på ”Under vårt tak” efter att jag kortfattat berättat min historia för dem. Det är så svårt att veta var jag ska börja och hur jag ska skriva för att få med hela min historia.

Jag växte upp på en gård i Skåne med min mor och far och mina 3 syskon(en syster och 2 bröder) och jag var minst i syskonskaran. Ett helt fantastisk ställe när man tänker efter. På sommaren/sensommaren kunde man gå ut i vår stora trädgård och äta det mesta. Jordgubbar, äpplen, rabarber, päron, körsbär osv..

Jag var en liten blond lintott som hade en underbar uppväxt. Jag åkte traktor med min far och lekte på hela gården. En riktig bondflicka, kan man väl säga?
När jag blev lite äldre(10 års-åldern) hände det som absolut inte fick hända. Min mamma fick bröstcancer. När man är 10 år och får reda på något sådant, så tror man ju direkt att man kommer bli moderslös. Det var en fruktansvärt tuff tid. Min mor fick göra flera operationer och till sist tog de hela bröstet. Jag blev tvungen att snabbt växa upp och stötta min mor i allt som hände. Som tur var, så klarade hon sig. Hon är fri från cancer.

Om jag tar er lite längre fram i historien, till när jag var 18-19 år, så hände det något annat som har påverkat min syn på livet. Jag hade börjat på sista året i gymnasiet och hade fullt upp i skolan. Av någon anledning så började jag gå ner i vikt. Och runt omkring mig började människor märka det. Saken var att det började helt omedvetet. Jag ”glömde” att äta. Jag har alltid varit mullig och har alltid kämpat mot det. Mer motion, mindre mat, annan mat, men jag orkade inte med det särskilt länge. Men nu hade jag ju hittat något som funkade och när det väl gick upp för mig att jag hoppat över mål, så var det inte precis att jag började äta. Jag bara fortsatte och fortsatte. Kommer ihåg en specifik dag när jag var på malmöfestivalen med en kompis och jag hade då inte ätit på 3 dagar. Det värsta var att jag var så himla stolt över det. Och så höll det på. Någon gång svimmade jag till och med i skolan på en konsert vi hade (läste musiklinjen). Så här höll det på ett tag. Det var inte förrän jag träffade min nuvarande fästman, som jag ändrande mitt beteende. Ändrade mig inte direkt, men några månader senare blev det bättring. Jag brukar alltid tänka att det var just Robin(min fästman) som räddade mig från ätstörningen. Jag började äta (har alltid varit glad i mat och allt sött, därför har jag också alltid haft det svårt med vikten) och jag började gå upp i vikt igen. Med viktökningen kom viktångest och matångest. Gillade inte alls känslan av att gå upp i vikt. Jag provade viktväktarna och lite alla möjliga sorters dieter. Men det var samma här. Klarade bara några veckor, sen var jag trött på det.

Jag och Robin flyttade ihop i början av 2011 i en tvåa mitt i Ystad. Hösten samma år, så blev jag sjuk. Jag hostade hela nätterna och jag var inne på sjukhuset, men dem trodde jag hade astma och skickade hem mig med en tid till spirometri. Jag visste ju att det inte kunde vara det. Två veckor gick och jag blev värre och värre. Jag sov inte om nätterna utan bara hostade och fick inte luft. Robin fick inte heller mycket sömn, han fick ju ligga och lyssna på min hosta och min rosslande andning. Till slut fick han nog. Vi körde in till vårdcentralen och dem skickade mig direkt till akuten. Då trodde läkarna att jag hade fått en propp i lungan. Jag var 20 år och det kändes rätt så osannolikt att det var en propp. Jag blev inlagd på sjukhuset eftersom jag hade bröstsmärtor(det var väl inte så konstigt när jag hade hostat dag som natt i flera veckor!) . Läkarna tog massa prover och helt plötsligt skulle jag in i karantän! Då trodde dem att jag hade TBC. Dom är rätt duktiga på att skrämma upp en, dem där läkarna. När jag hade legat på sjukhuset i 2 dagar, så väckte sköterskorna mig på morgonen och lät mig dricka destillerat vatten och sen skulle det ner en slang i halsen för att dra upp mitt maginnehåll. Har blivit väckt på roligare sätt kan jag säga. Till slut så hittade läkarna vad det var! Detta var en dubbelsidig lunginflammation. Precis vad jag hade trott från början! Saken var att bakterien i lungorna inte kunde identifieras. Dom frågade om jag hade varit på långa resor i Afrika osv..

Det hade jag ju såklart inte. Vi hade ju även röntgat mina lungor och samma här, läkarna hade aldrig sett något liknande. Jag som aldrig hade varit sjuk, var ju livrädd!

Jag blev hemskickad med medicin och inhalatorer. Och blev bättre. Jag kunde äntligen andas igen! Jag fortsatte ta medicinen men kände att jag fortfarande inte var helt bra när jag var färdig med kuren. Vi började ta fler prover och det visade sig att det nu var något annat. Jag läckte äggvita(protein) från njurarna. Och jag hade även en inflammation/infektion(har svårt att skilja dem åt.) Någonstans i kroppen. Då var det inte så konstigt att jag var trött hela tiden. Detta blev inte bättre utan det blev mer och mer hela tiden, men läkaren visste inte vad hon skulle göra riktigt. Nu hoppar vi fram ytterligare ett år.

Inget har blivit hittat än, tvärtom. Det hade blivit värre. Jag sov mest och tröståt. Motion hade jag uteslutit för längesen. Tog någon promenad då och då, men inte mer. Jag gled ifrån Robin mer och mer och även han, som alltid varit så glad och full av liv(precis som jag hade varit), drogs ner i mitt mörka hål av självömkan och inte kunna se någonting positivt i livet. Någonstans här fick jag för mig att jag skulle börja läsa till förskolelärare(fråga mig inte riktigt vad jag fick det ifrån) jag tror att jag gjorde detta för att vara en del av något. att inte behöva gå ensam hemma hela tiden, utan att få komma ifrån. De gick inte så bra. Fick ännu mer ångest och till vintern 2012/2013 höll det på att ta kål på mig. Jag hade varit inne på en njurbiopsi, men de kunde inte hitta något här heller. Det var snack om autoimmun sjukdom, vilket betyder att mitt immunsystem jobbar emot min kropp. Jag hade även jätteont i kroppen, så hade fått tid till att träffa en reumatismläkare. Dagarna gick åt att gråta, inte orka och helt ärligt talat, tänka på att inte finnas mer. Jag måste även berätta för er att det inte finns många som vet om detta, så detta är väldigt svårt att berätta, men jag vill att ni som läser ska få veta hur djupt nere i skiten jag var. Allt såg mörkt ut. Tills en dag. Jag bestämde mig för att sluta skolan. Det gick verkligen inte. Jag bestämde mig för att ta tiden för att försöka hela mig själv. Läka.

Efter någon månad, så berättade min syster att hon hade lagt om sin kost till något som hette paleo och hon tyckte det hade varit jättekul om jag hade börjat med det. Hon sa att det var en kost som kunde vara läkande osv. Nej, tänkte jag. Om det inte hade funnits några mediciner som kunde göra mig bra, så kan inte en koständring göra det. Jag vet, supernegativ.

Men sen tänkte jag lite på det. Sög på karamellen, så att säga.

En kväll så var vi hemma hos min syster och hennes man och alla deras barn. Barnen var lagda och det var bara jag och min syster uppe. Annelie(min syster) hade verkligen gått ner i vikt och jag tänkte att varför inte kolla upp vad kosten handlar om. Det ser ju ut att funka. Men, jag ville inte göra det själv. Så nu var jag tvungen att lura in Robin i det. Och det gick jättebra! Jag sa att vi skulle ta en månad som en utmaning och han nappade direkt! Vi började den 9 mars detta år med att väga oss på en proffsvåg på ett ställe som heter Go & gla och som ligger i Tomelilla, 15 minuter ifrån där vi bor. Den vågen mätte fett, vätska, muskler osv i kroppen. Jag fick reda på att min kropp nästan till hälften bestod utav fett. Inte det roligaste att veta. Min sambo hade jättebra redan. Han är en av dem som kan äta vad som helst utan att det syns på honom. Men hans matvanor blev ju mina matvanor så det syntes ju på mig. Dagen efter, den 10 mars, började vi med kosten. Efter ca en vecka kände jag en ordentlig skillnad. Magen var inte svullen och jag kände att allting kändes lättare. Efter ca 3-4 veckor kunde jag ringa till min läkare och säga att jag inte behövde träffa reumatismläkaren, eftersom jag inte längre hade ont i kroppen. Och efter en månad var det dags för vägning igen. Både jag och Robin fick en chock när vi fick se resultaten. Jag hade gått ner i vikt och byggt 1,7 kg muskler Robin hade byggt 1,5 kg muskler och förbättrat sina värden. Vi bestämde oss för att fortsätta. Jag var piggare, jag gick ner i vikt och jag och Robin kom närmare varandra igen.

Efter att vi hade hållit på i ungefär en månad, så var det dags för mig att lämna prover igen. Tyvärr var det inte bättre men vi avvaktade och skulle ta nya prover till hösten.
Jag och Robin fortsatte och vi kände skillnader hela tiden! Jag mådde verkligen bättre och depressionen var som bortblåst. Jag hade fortfarande lite ångest, men i helhet mådde jag bättre.
Jag mådde så bra, att jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle börja träna! Och sambon drog jag med mig! Vi gick till go & gla och började träna gruppass. Vi började med box 2 dagar i veckan, men efter att Robin hade haft semester, så drog vi igång träningen ännu mer. Nu körde vi 4-5 dagar i veckan och vi började även träna dubbelpass. Vi tränar styrka, spinning, box, core och allt möjligt!

Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände med mig (det var jag som drog iväg oss till träning hela tiden) eftersom jag gick från att inte vilja röra mig alls, till att knappt göra något annat än att träna på vår lediga tid.

Och nu är vi i nutid. Jag och Robin håller fortfarande på med paleo, vi tränar som galningar och vi är närmre varandra än någonsin. Jag är fri från ångest och depression och min kropp har blivit mindre.

Har gått ner 7-9 kg och byggt massa muskler.

Elin3 Elin2 Elin4

Och så ha jag sparat det bästa till sist. Den 15:e oktober var jag inne och lämnade prover igen och den 24:e oktober var det dags att träffa min läkare för att få svar på proverna.
– Du ser ut att må bra! Det verkligen strålar om dig! Vad har hänt?
Jag berättade om att jag hade lagt om hela min kost och börjat träna och att jag mådde helt fantastiskt.
– Det syns på proverna. Du är nu helt frisk. Det går inte att hitta ett enda fel på dina prover.
Jag börjar stortjuta av glädje och bara sitter och skrattar och gråter samtidigt. Min kost har läkt mig! jag ringer till Robin och berättar och även han börjar snyfta.
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om hur bra jag mår. Jag är mig själv igen. Alltid ett leende och jag tar mig fram genom att studsa runt eller småspringa. Men framförallt. Nu speglar min utsida hur jag mår på insidan.

Jag och Robin kommer aldrig att gå tillbaka till den kosten vi hade innan paleo. Vi bryr oss för mycket om våra kroppar! Och om det nu var en autoimmun sjukdom jag hade, så har jag en ännu större anledning till att fortsätta med paleo.

Tack så mycket Jenny & Magnus för att ni har låtit mig dela min historia. Även om ni kanske inte vet om det, så har ni varit ett stort stöd och en stor inspiration till mitt nya, hälsosammare liv. Ni är guld värda!

– för ett bra liv. Det blir vad man gör det till.
/Elin

18 aug 2013

Vi är så glada och stolta att ha ännu en fantastisk Gästbloggare här Under vårt tak.
 
Sara driver Norges första och största Paleoblogg – Paleoliv. Hon berikar med detta inlägg vår blogg med hur det är att vara gravid och samtidigt äta och leva Paleo.
 
Vi är så otroligt tacksamma för hennes inlägg! Tack Sara.
 
 

Paleo og graviditet

Jeg synes det er stor stas å få gjesteblogge hos Under vårt tak! Jenny og Magnus foreslo at jeg skulle skrive litt om paleo og graviditet og om paleo og amming, hvilket jeg mer enn gjerne gjør. Først litt om meg selv: jeg heter Sara, er 32 år, bor i Oslo og har skrevet bloggen paleoliv i tre år. I mai i fjor ble jeg gravid. Mini, som er hennes bloggnavn, er nå en litt over fire måneder gammel paleobaby.

Bakgrunnstanker

Fem måneder gravid på ferie i Dubai
Min mor og jeg har ganske like kropper. Da hun var gravid med meg spiste hun såkalt vanlig mat, altså ikke paleo, og hun gikk opp over 20 kilo i vekt og var hoven som en vannballong. Litt derfor kan jeg si med sikkerhet at mitt paleokosthold har hatt innvirkning på mitt svangerskap siden min kropp ikke reagerte slik på graviditeten.
 
Dessverre er det en saying at når man er gravid kan man spise hva man vil fordi svangerskapskiloene forsvinner når man ammer. Jeg tenkte ikke slik. Mitt fokus under hele svangerskapet var å spise så mye sunn og næringsrik mat som mulig, fordi det jeg spiser det spiser Mini. Ingen har vel lyst til (regelmessig) gi en liten baby en godtepose? Eller en kakao og en bolle daglig? Jeg ønsket å gi Mini så mange gode næringsstoffer som mulig. Dessuten – bebisen i magen går foran den gravide. Å spise næringsrikt er dermed gunstig for den gravide. For eksempel er svangerskapsdepresjon linket til for lave nivåer av omega3 og vitaminD. Videre er det dessverre slik at barn som blir født av overvektige mødre eller mødre med svangerskapsdiabetes, har større risiko for å bli overvektige og å utvikle diabetes selv.

Paleoliv2
Seks måneder gravid. kjæreste mer kjørt enn meg etter hard wod

Mitt kosthold under graviditeten og som ammende

Jeg har hatt et paleokosthold (80/20 ca), både før, under og etter graviditeten. I begynnelsen av graviditeten hadde jeg ekstremt lyst på melkeprodukter, så som ost. Da inkluderte jeg det i kostholdet mitt. Jeg har sørget for å spise masse bra fett, i form av avocado, kokos, smør og fett fra for eksempel lam. Jeg fokuserte også på å spise en del fisk og masse grønnsaker. Jeg spiste også karbohydrater, gjerne i form av søtpotet og litt frukt. Siden jeg var gravid på vinterstid tok jeg tilskudd av Pure Pharmas VitaminD3 og Omega3. I de månedene hvor skyggen er lengre enn deg selv, klarer ikke kroppen å produsere D-vitamin fra solen. Visstnok er det ikke uvanlig at barn i norden som er født på våren har et (for) lavt nivå av vitaminD.
 
Som ammende har jeg fortsatt med det samme kostholdet. Det har gitt meg god energi til tross for lite søvn og en ny livssituasjon. Forhåpentligvis har det også en innvirkning på Mini. I alle fall har hun aldri vondt i magen og er en våken, sterk og aktiv baby.

Svangerskapet mitt

Min lege kalte meg for drømmegravid. Og det var jeg nok også, bortsett fra at jeg tidlig fikk litt vondt i bekkenet. Jeg var litt tøff og tok noen tunge knebøy og etter det var bekkenet kranglete. Mot slutten av svangerskapet ble jeg derfor delvis sykemeldt av legen. Til tross for bekkenvondt trente jeg jevnlig med inspirasjon fra crossfitmom. Jeg var dog nøye på å skalere øvelser og ikke gjøre øvelser som gjorde vondt. Jeg var godt trent før jeg ble gravid, etter å ha drevet med crossfit i to år. Mini ble født to uker etter termin. To dager før fødsel rodde jeg 2000 meter. Jeg tror at både kosthold og jevnlig trening hadde innvirkning på at jeg var så god form.

Paleoliv3
To dager før jeg fødte

I første trimester var jeg inmari trøtt, så jeg sov mer og trente litt mindre enn normalt. Jeg var aldri kvalm som så mange blir. I tillegg til melkeprodukter hadde jeg lyst på salat. Grønne blader inneholder folat, så mulig det var derfor? Jeg var ekstremt sulten og hadde med ekstra mat hvor enn jeg gikk: omelett, kokte egg, nøtter, rå grønnsaker og frukt.
 
I andre og tredje trimester roet sulten seg, heldigvis. Det var litt slitsomt å måtte spise så ofte. Jeg hadde mye lyst på fisk og fett kjøtt. Kylling hadde jeg ikke lyst på. Det tror jeg er fordi gravide ikke skal ha for mye proteiner, og kylling inneholder mye protein i forhold til fett sammenliknet med for eksempel lam. Jeg spiste også mye lever og hadde aldri lavt jernnivå, som mange gravide får. I begynnelsen av graviditeten målte jeg blodsukkeret mitt hver dag, som var på fine 4.2 til 4.7.
 
Mange gravide plages med vann i kroppen, slik som mamma gjorde da hun var gravid med meg. Jeg opplevde et par ganger å få vann i kroppen, og det var om jeg hadde spist karbohydratrikmat, enten i form av mye frukt eller ikkepaleomat. Det hendte jo at jeg spiste vanlig sjokolade! Jeg hadde heller fint lite av humørsvingninger som så mange prater om. Jeg tror en av grunnene til det er at paleomat støtter oppom sunne hormoner, som igjen gir stabilt humør (før jeg spiste paleo hadde jeg merkbart værre humørsvingninger enn som gravid). Jeg fikk heller ikke kviser eller strekkmerker. Dette tror jeg også har med dietten å gjøre.

Paleoliv4
Fornøyd etter å ha lekt med kettlebell, tre uker etter fødsel

Fødsel og tiden etterpå

Siden jeg var så godt trent, hadde øvet meg på hypnobirthing og gått til modningsakunpunktur var jeg overbevist at jeg var en fødemaskin og at fødsel kom til å gå lett som en plett. Jeg skulle føde naturlig, i en egen avdeling på sykehuset. Der får man enerom med badekar og tett oppfølging av gode jordmødre. Men – alt blir ikke som planlagt. Fødsel gikk tregt, jeg fikk ikke i meg mat og ba etter 12 timer om å bli overført til den andre fødeavdelingen for å få epidural slik at jeg kunne få nok energi til en tydeligvis langvarig fødsel. Mini brukte et døgn på å komme ut. Jeg var på bena et par timer etterpå, og dagen etterpå småløp jeg i trappene på sykehuset. Det tror jeg skyldes at jeg var så godt trent. Jeg er også sikker på at jeg taklet en så langvarig fødsel så godt takket være en god kondisjon. Etter fire dager gikk vi jevnlige turer med Mini og etter tre uker begynte jeg så smått å trene litterann. Siden jeg ikke hadde gått så mye opp i vekt under svangerskapet (til tross for svært god apetitt og høyt inntak av paleomat!) passet de gamle klærne mine etter få uker.

Nåsituasjon

Mini er blitt over fire måneder. Jeg fullammer og har rikelig med mat til henne så lenge jeg spiser nok og ikke spiser for lite karbohydrat (må holde meg nærmere 100 gram, virker det som). Jeg føler tidvis at jeg spiser og spiser. Mini er en rolig baby som gjør at jeg har energi etter at hun har lagt seg for kvelden til å for eksempel blogge. Jeg trener jevnlig (men ikke etter netter med lite søvn, det er jeg nøye på) og begynner å komme tilbake styrkemessig sett.
 
Til slutt, generelle råd:
 
Er du gravid, spis:

  • For kalsium: spinat, egg, sardiner, egg, mandler, østers, kraft, appelsin.
  • For fett og dermed fettløselige vitaminer som er viktige for fosteret og for deg: lever, hjerte og nyre (jeg spiste masse lever), smør og fete meieriprodukter, avocado, fiskeolje (velg en bra en!), eggeplomme gjerne fra økologiske høns.
  • For karbohydrater: søtpoteter, grønnsaker, rotfrukter, bær og litt frukt. Gravide kvinner har ofte litt høyere behov for karbohydrate.
  • For proteiner: som gravid er det ikke bra med for mye protein. Derfor har mange mindre lyst på kjøtt og fisk, eller velger fete fisker og fett kjøtt.

Unngå, så langt det går, å spise:

  • Kornprodukter og sukker. Gir rask blodsukkerstigning og lite næring.
  • Vegetabilsk olje av all sort. Når man ammer, tar det vegetabilske fettet plassen til sunt fett i morsmelken, og bebisen får morsmelk som ikke er så sunn.
  • Ferdigmat.
  • Belgfrukter.

Paleoliv5
En måned gammel mini er med på trening

Sørg for nok søvn og hvile. Mors stress påvirker fosteret. Beveg deg og tren som før, men lytt til kroppen og reduser intensiteten. Det er sunt for fosteret at du trener, det gjør fødselen lettere, du kommer raskere i form etter graviditeten og selve graviditeten blir enklere. Husk at huden er kroppens største organ. Bruk renest mulig kroppsprodukter.
 
Jeg er helt sikker på at å leve et paleoliv er gunstig både for mors og bebisens helse. Det gir både mor og barn en rekke gode næringsstoffer, det sørger for sunne hormoner for begge to, mor legger ikke altfor mye på seg og det kan gjøre at mor har litt energi å gå på i den første tiden etter at bebisen har blitt født. Og ikke minst: all den gode maten man kan spise!
 
Les om mine ni måneder som gravid, og om hvordan mors, fars og besteforeldres helse påvirker barn og fremtidige barnebarn. Anbefaler også boken “Primal moms look good naked” av Peggy Emch. Sjekk også theprimalparent.com
 
/Sara

26 apr 2013

För ungeför sex veckor sedan fick vi ett mail från Helen, vi hade inte “talats” vid tidigare men Helena berättade att hon skulle göra en Whole30 och gärna ville skriva om detta – På vår blogg!

Vi är så tacksamma för att hon kontaktade oss och nu har kämpat med Whole30 i just 30 dagar! Här är sista delen av gästinlägget från Helena på hennes Whole30.

NU ÄR DET KVÄLL DEN SISTA dagen på min Whole30. Min första Whole30 i alla fall. Det kan mycket väl hända att det blir fler! Det är så grymt sorgligt att min resa närmar sig sitt slut. Mailade Magnus för en stund sedan och beklagade mig. Att jag i början kände mig lite förvirrad men att det nu övergått i en trygghet att leva med Whole30. Jag har vetat exakt vad jag fått och inte fått äta. Jag har aldrig behövt fundera på om jag ska smaka av godiset eller inte. Om jag vill ha pasta Carbonara eller ej. För svaret har enkelt, självklart och tveklöst varit ”nej”. I varje given sekund har jag haft svaret. Whole30 har blivit en del av mig. Det har varit en trogen och trygg följeslagare. Det är Jag och Whole30 nu, och vi är så tighta! Imorgon är det ”bara” jag. Men, jag försöker tänka som Magnus så klokt skrev till mig. ”Du och Whole30 har blivit bästa vänner.” För även om Whole30 inte kommer vara integrerat i mig på samma sätt, så kan jag liksom hålla Whole30 i handen nu. Låter väl helt rubbat, men det är verkligen så det känns! Jag har hittat en trygghet.

Kaka1

Inte det allra minsta sugen faktiskt (foto Helena)

Handen2

Håller ju numera Whole30 i handen (foto Helena)

Jag har insett att jag måste äta lite mera kolhydrater innan högintensiv träning. Det räcker helt enkelt inte med en köttbit med spenat och morötter. Idag provade jag att mosa tre-fjärdeldels banan och blanda med finriven morot och solrosfrön. Kan säga att jag tränade starkare än på länge! Gick på spinning med min favorit-killer-instruktör. ”Nobody is a quitter in my class” är hennes devis, och så är det. Spinnade starkare och svettigare än på länge! Sms-ade glatt min kära vän och berättade om upptäckten med före-tränings-maten. Hon frågade mig då om det var gott att blanda morot och banan. Fick fundera en stund. Men det ärliga svaret är att det faktiskt inte är lika viktigt om något är gott eller ej. Det viktiga är att det GÖR gott, att min kropp behöver denna näring nu för att fungera optimalt. Fyller maten den funktionen så blir den god. Ett fantastiskt sätt att se på mat och näring, måste jag säga. Jag har aldrig någonsin reflekterat över detta förut. Men nu summerar jag ofta min måltid och min dag. Har jag fått i mig varierade grönsaker? Har jag fått i mig tillräckligt med bra fett? När är det mest lämpligt att äta frukt eller bär? Maten är fortfarande en njutning och god, men på ett annat plan. Maten är inte bara till för smaklökarna utan även för resten av min kropp!
Men så är det det där med stenåldersskämten. Jag måste verkligen göra något åt detta. Det skämtas om köttstycken och olika metoder för avrättande av djur. Med eller utan hillebard, list eller ren handkraft. Om det fanns ditten eller datten på stenåldern. Jag menar, om ni nu måste skämta om detta, kan ni snälla, snälla göra det med finess??

Men förutom alla skämt så har jag också mötts av människor som engagerar sig väldigt mycket och är otroligt intresserade och nyfikna. Berättar om egna tankar och glatt skickar länkar och kommer med recepttips till mig, och till och med lånar hem mina nya Paleo-böcker. Ett par av mina vänner har till och med köpt egna böcker! Jag försöker njuta av dessa kloka och engagerade vänner. De andra kommer jag inte nå fram till i nuläget ändå. Att jag är lätt tokig vet dom redan, och personligen tar jag det som en komplimang, men jag vinner inget på att tjata vidare för öron som redan bestämt sig för något annat.

I förra veckans inlägg berättade jag om min räkfond som ilsket bet sig fast med sin doft i hela lägenheten. Det har verkligen varit en följetong som ännu inte riktigt sett sitt slut. Handdukar, kläder, allt luktar fortfarande svagt av räkfond. Älskade tonårsdottern tittade barskt på mig häromdagen och kungjorde att minsann, dom hade vädrat i trapphuset en hel dag när räkfonden skapades. Hade jag verkligen inte märkt det?!?! Nä, jag har nog varit lycklig i min lilla värld. Räkdoft, det känns så ytligt på något sätt! Men imorgon har jag tvättid, så kanske kan Historien om Räkfonden äntligen få ett lyckligt slut! Ja, förutom att det fortfarande finns två burkar med fond kvar i frysen såklart!

En dag hyrde jag mig en bilpools-bil och körde ett par mil till en fantastisk gårdsbutik där djuren går utomhus och äter riktigt gräs! Lammen går i en riktig hage och man kan klappa dom. Tyvärr blev det ett misstag. Jag frågade noga vad det var i isterbanden och fick reda på att det bara var kött. När jag ätit en halv korv insåg jag att de vita klumparna i korven inte var fett utan RIS!!!! Måste erkänna att jag hade en rejäl kris ett par timmar. Jag var nästan gråtfärdig, var fruktansvärt arg och irriterad och funderade på om jag var tvungen att börja om på Whole30 dag 1. Hade kanske varit kul att få blogga lite extra, men det var ju inte så det var tänkt… Mailade Jenny och Magnus i panik! Förstod att jag helt enkelt var tvungen att ta ett eget beslut, att hitta mitt eget sätt att förhålla mig till situationen. Det var verkligen inte något enkelt beslut. Bestämde mig för att det handlade om ungefär en matsked ris. Att jag inte själv orsakat händelsen utan att jag på något sätt var ett offer för yttre faktorer, och dom kan vi inte alltid ha kontroll över. Jag gav inte efter för en extrem längtan efter choklad eller så. Bestämde mig för att denna händelse faktiskt var en del av själva Whole30-resan. En erfarenhet. Ett tillfälle för reflektion. Hur förhåller jag mig till vår omvärld? Hur mycket, eller lite, av vad jag äter kan jag påverka i realiteten? Vad innehåller maten egentligen? Står allt verkligen på innehållsdeklarationen? Vår erfarenhet säger oss att, nej, det kan finns allt möjligt dolt. Socker, smakförstärkare, ris eller häst. Det är riktigt svårt att alltid göra bra val! Ibland vet vi inte ens om hur svårt det faktiskt är!

Riktiga f__

Riktiga får i en riktig hage som äter riktigt gräs (foto Helena)

Men hur ser mitt liv ut imorgon? Om en vecka? Om ett halvår? Jag har inte riktigt någon aning faktiskt. Det kommer bli mer frukt, för det har jag saknat. Det kommer bli ost, och kanske någon sked fet yoghurt ibland. Men mjöl? Vet inte. Bara jag tänker på bröd eller pasta så känner jag hur magen svullnar upp. Men det kommer testas med glass på kokosmjölk, bollar på torkad frukt och nötter. Men min vardag kommer med allra största sannolikhet till största delen bestå av i princip ren Paleo-kost. Bara måste göra Paleoskafferiets tortilla chips till tacos snart! Lökpaj med ansjovis och chili! Det räcker med att öppna fliken med recept under Paleoskafferiet så inser jag att det finns så otroligt mycket god mat att se fram emot. Rent, Paleo, nyttigt och gott! Det ska bli ett sant nöje att börja botanisera vidare bland all Paleo-mat!

Jag har nu vägt in mig. Dag 1 efter Whole30. Resultatet blev fantastiska 4 kilo mindre, för den som undrar. Kan meddela att även om vikten på något sätt känts nedprioriterad på slutet så har jag onekligen varit nyfiken!

Jag tackar för att ni läst mina tankar, stöttat och peppat mig. Det gläder mig något oerhört när ni skrattat med mig! Nu ska jag hitta mig själv en liten stund i min stenåldershydda. Men jag kommer tillbaka. Så lätt slipper ni mig inte, minsann. Om ett par veckor lovar jag att berätta om Livet Efter. Sköt om er så länge! Kram

/Helena

Vi är glada att Helena delat med sig av sina erfarenheter under hennes utmaning med Whole30. Det har varit fantastiskt att få följa hennes utveckling och läsa dessa personliga och öppna gästinläggen.

Som ni förstår på avslutningen i detta inlägget så är det inte sista gången vi “hör” av Helena, om ett tag kommer hon med ett nytt inlägg där vi får följa läsa om upplevelserna efter Whole30 och vad som hänt med kosten och livet! Medans vi ser fram emot detta så passa på att titta in på alla länkarna nedan! En härlig och rolig läsning!

Läs om Helenas tredje vecka med Whole30 vecka 3
Läs om Helenas andra vecka med Whole30 vecka 2
Läs om Helenas första vecka med Whole30 vecka 1
Läs också Helenas tankar inför sin Whole30 utmaning

Magnus & Jenny

19 apr 2013

Tiden går fort när man har skoj! Vår gästbloggare Helena har redan gjort tre veckor på sin Whole30 utmaning! Underbart, en styrka och en vilja som nu också gått över i en förståelse och en insikt vilket helt naturligt kommer med utmaningar som Whole30.

Vad är riktig, ren och naturlig, mat och vad gör den för kroppen? På vilket sätt ser jag på mat och hur har det förändrats? Tankarna snurrar och gamla synsätt får ge vika för nya!

Läs om Helenas tredje vecka och inspireras av hennes berättelse.

NU HAR JAG ÄNTLIGEN förstått! Den mat jag har ätit innan gjorde mig hungrig! Den mat jag äter nu gör mig mätt! Låter ju helt snurrigt. När jag åt blev jag hungrig? Pasta, ris, potatis, bröd, bönor, linser, yoghurt osv gjorde mig hungrig (för att inte tala om hur däst och svullen jag blev). När jag åt rusade blodsockret i höjden och insulinproduktionen ökade dramatiskt för att sänka det. Då blev jag hungrig igen. Varpå jag åt ännu mera, och så vidare i en märklig karusell. Den mat jag äter nu har mindre påverkan på mitt blodsocker, därför blir jag inte hungrig på samma sätt. Jag har läst om allt det där innan, och förstått det i hjärnan. Men jag har aldrig tidigare fått uppleva det på såhär nära håll liksom; integrerat det i min person! Aldrig riktigt trott på att det liksom skulle gälla MIG, MITT blodsocker, MITT välbefinnande och MITT humör. Ni vet, jaja, det händer inte mig! Jag möts fortfarande av många skeptiska kommentarer. Många ler lite överseende när jag förklarar att kroppen nu minsann ska renas och att inflammationer i kroppen ska få en chans att läka ut. En gång fick jag tips om att det finns ju sådana detox-drycker du kan ta så slipper du ju dieten och kan äta som vanligt.

Numera känner jag mig nästan glad när jag vaknar och är lite hungrig. Morgontrött har jag ju alltid varit och det kan nog tyvärr inte ens Whole30 bota. Jag äter frukost för att kroppen behöver näring, inte för att jag måste kasta mig över yoghurt och gröt. Någon frågade mig om jag äter nötter när jag blir sugen. Nä, när jag blir sugen äter jag faktiskt ingenting. Det handlar om att identifiera sitt beteende och fallgroparna. Men, Helena, snart kan du ju äta bio-godis och sånt igen! Alltså, detta är ju ingen diet. Whole30 är en process där du ifrågasätter dig själv, dina tidigare val och reflekterar över vem du vill vara resten av livet. Hur du vill må och äta resten av ditt liv. Jag vill dö gammal, lycklig och frisk! Men hur förklarar man det utan att bli inspärrad?

Jag är nöjd med den mat jag äter, jag mår bra av näringen och kroppen är tillfredsställd. Maten har varit en drog. Ett missbruk. Den har skapat ett begär efter mera, blivit ett gift istället för en källa till näring och ett sunt njutande. Det är skillnad på bruk och missbruk. Bruk får dig att må bra och ökar ditt välbefinnande. Missbruk tar över din kropp och leder dig i fördärv, utan att du har så mycket att sätta emot! Någonstans funderar jag på om vi alla är mer eller mindre lurade. Matproducenterna har ju allt att vinna på att vi äter mer och mer, att vi blir hungrigare och hungrigare. Kan det var så jä*ligt att dom ligger bakom alltihop?? Tänk om vi alla blivit grundlurade? Som mamma definierade konceptet när jag var liten ”det sitter en tjock fet gubbe och röker cigarr bakom sitt stora skrivbord och bara tjänar en massa pengar på det här”. Ja, bildligt alltså, jag har inga fördomar vare sig mot skrivbord, överviktiga personer, män eller cigarrer.

Dock har jag ännu inte fått kroppen att klara av max-prestationer när jag tränar. På ett av gruppassen kör vi stationer och den ena stationen är ”ro-allt-vad-du-orkar-så-fort-du-pallar-i-300 meter”. Jag har alltid klarat detta, i mina ögon, skapligt. Men nu går jag fullständigt in i väggen efter 200 meter. Jag får tvinga kroppen totalt att bara ta ett enda roddtag till, och sen ett till, och sen vill jag bara skrika och kasta mig av rodd-mackapären. Mina ben darrar som spaghetti när jag kliver av roddmaskinen, eller nå, dom darrar som svarvad squash. Spaghetti finns inte med i Whole30. Lusläser lite i min paleo-litteratur och hoppas finna en förklaring till detta snart. För det är ju meningen att man ska känna sig grym och urstark med Paleo! Något gör jag troligen bara halv-rätt…

Ska jag vara helt ärlig så var jag ganska skeptisk när jag startade min Whole30. Ja, jag var övertygad om att jag skulle genomföra det, men inte att det skulle ge detta resultat. Tänkte att de är klart att alla som är nöjda kan skriva om sina uppenbarelser, att dom säkert får betalt för att skriva om den ena solskenshistorien efter den andra. Dom är mutade hela högen. Det kommer ju inte hända mig. Men okej, jag provar. Går det så går det. Döm om min förvåning; det gick!!! Troligen finns det ungefär hur många människor som helst här ute i världen som inte heller riktigt tror på det. Vi har läst om så många dieter och livsnödvändiga tips. Att man ska äta äpple, men inte för många för det är kalorier i äpplen. Man ska inte heller äta morötter för dom växer under jorden. Man ska öka förbränningen med kryddad mat, kaffe och grönt te, chili och gurkmeja. Man ska äta protein innan man går och lägger sig för annars kommer man svälta under natten och gå upp i vikt! Men inte äta efter klockan sex, och absolut äta var tredje timme! Att blåbär är det viktigaste livsmedlet, näst efter broccoli. Att äta bara fullkornsprodukter, men undvika bröd. Du måste äta mycket proteiner och ägg, men inte fler än ett ägg om dagen. Att veckohandla, och då får du under inga omständigheter vara hungrig. Att bara äta mjölkprodukter med fettet kvar, men samtidigt lightprodukter. Morgonpromenader innan frukost är också nödvändigt för viktnedgång. Likaså minst åtta timmars nattsömn och du måste minska på stressen. Personligen blir jag jättestressad av att försöka hinna sova tillräckligt och ändå komma upp och gå innan frukost, samtidigt som jag äter ofta men ändå inte liksom. Men varför skulle Paleo vara annorlunda? Paleo är väl bara ännu en diet? Ännu en Cambridge-fluga, Flygvärdinnevariant eller Viktväktar-predikan. Men ändå. Prova. Det handlar om 30 ynkliga dagar av ditt liv, och det kan faktiskt förändra ditt sätt att förhålla dig till mat! Paleo är så mycket mer. Nej, jag är inte sponsrad, inte mutad och inte ens ombedd att skriva såhär. Jag bara råkar ha provat…

Mycket av mina tankar kretsar numera kring hur jag ska hantera detta i vardagen. Vad gör man om någon får för sig att bjuda på klegga-potatissallad med kassler? Om det serveras pastalåda med pulver-bearnaisesås? Låter man helt sonika bli att äta då? Alla baguetter på kvällsmöten på jobbet? Jag känner inte någon som helst längtan efter bröd. Om jag alls ska äta bröd så ska det vara för att jag vill, när jag vill och det brödet som jag vill. Min käre särbo tycker det är en självklarhet att jag kan säga att jag inte äter det ena eller det andra, att de flesta säkert har förståelse för det. Jag är inte riktigt lika övertygad. Att vara allergisk mot exempelvis gluten är ju ett hållbart argument för att slippa pasta. Men att säga att jag vill leva länge och vara frisk är på något sätt inte riktigt lika rumsrent och legitimt. För ett antal år sedan var jag semi-vegetarian (jag åt fortfarande fisk, ägg och mjölk). Själv tyckte jag det var hur enkelt som helst med maten, men jag förstod när jag återgick till att bli köttätare att inte alla hade delat min åsikt. Flera av mina nära och kära jublade och sa att ”åh vad det har varit svårt att bjuda dig på mat” och ”äntligen kan jag laga något annat än laxfilé till dig”. Behöver jag säga att under de år jag inte åt kött var jag fruktansvärt trött på laxfilé?!

Jag har köpt mig själv en Crock Pot. Har sett att många Paleolister har just en sådan. Måste ju erkänna att det verkar otroligt praktiskt att bara slänga ner kött och massor med grönsaker, gå till jobbet eller vad man nu gör, för att sen komma hem till en färdig middag. Det är ju precis toppen i vardagen. Men det som fick mig att verkligen skrida till verket och införskaffa denna ”balja” är buljong! Läser man vad buljongtärningar innehåller så blir man alldeles mörkrädd. Så nu har jag ätit ett halvt kilo räkor, slängt räkskalen i Crock-påttan och sen öste jag på med grönsaker och vatten. Detta blir toppen!

Räkor 1

(foto Helena)

Klockan tre på natten vaknade jag!!! Vad i hela fridens namn är det som luktar?! Räkskal som blir räkfond kan jag meddela! Lyckades somna om. Allt som allt blev det tio timmars koktid.

Räkor 2

Obehagligt och ändå vackert på något sätt (foto Helena)

Gick glad i hågen och tränade på eftermiddagen och när jag vältränad och glad tar på mig min jacka får jag en flash-back. Jag har känt denna doft förut. Räkdoften hade fastnat även i mina kläder!!! Öppnade tvärdrag när jag kom hem… Tänkte göra på motsvarande buljong-sätt med exempelvis oxsvans, men det kanske får bli när vädret tillåter öppet fönster några timmar.

Men, precis som Anna från I-ur-och-skur skrev till mig i ”kommentarerna” förra veckan, så blir allas små-lustiga kommentarer lite tjatiga i längden. Åt dom verkligen oregano? Är du säker på att dom hade kaffe ändå? Men ris måste ju ha vuxit någonstans, i alla fall råris. Jag blir lite trött och försöker artigt svara något om att jag inte vet exakt men att dom inte har odlat och haft tamboskap förrän på den yngre stenåldern, och det är bara en liten kort period av mänsklighetens historia. Pojkvännen äter inte potatis (han tycker liksom inte om det) och han har i många år fått leva med kommentarer som ”aha, du äter enligt GI-dieten?” ”Pommes frites äter du väl ändå”? Eller ”oj, vad äter du till sillen på midsommar? Pasta?” Jag måste verkligen försöka komma på vad jag ska svara på allt. Hoppas det lugnar sig med tiden. Vilket jag tyvärr inte tror det gör. Men det är skönt när någon efter en diskussion oroligt frågar om jag kan dricka kaffe. Ja, kaffe kan jag dricka. Då lägger det sig ett lugn över den andra personens ansikte och vi kan åter mötas i någon form av samförstånd!

Kaffe 3

Lycka. Emmas Paleokaffedrink i vårsolen (foto Helena)

/Helena

Bara en vecka kvar av utmaningen! Nu är det slutspurten – veckan då allt brukar gå som en dans och energin sprudlar!

Läs om Helenas fjärde vecka med Whole30 vecka 4
Läs om Helenas andra vecka med Whole30 vecka 2
Läs om Helenas första vecka med Whole30 vecka 1
Läs också Helenas tankar inför sin Whole30 utmaning

Magnus & Jenny

12 apr 2013

Det har nu gått två veckor på Whole30 och Helena kämpar på med mat, tankar och vardagspuzzlet! Synen på mat börjar nu förändras och tankarna på hur “matkulturen” ser ut idag och hur den förändrats under bara de senast 20 åren börjar komma samtidigt som vändningen. Kroppen börjar vänja sig med den nya maten och tröttheten försvinner och ersätts av en lätthet!

Imponerande beslutsamhet och härligt läsning. Roligt, bra och målande skrivet – läs gästinlägget från Helenas om hennes andra vecka på ren och naturlig mat!

ÄRLIGT TALAT första halvan av andra veckan på Whole30 har varit ganska seg. Jag vet inte hur många människor jag mött som slängt ur sig “Helena, du ser lite trött ut”. Mmm, jaa, jag har förstått det. Blir inte bättre. Har fått skylla på diverse sömnproblem, lite rörigt i livet just nu, att klockan faktiskt bara är sju på morgonen och att jag misslyckats med sminkningen uppenbarligen. Mamma sa till och med att “du har ju påsar under ögonen”. Tack mamma, nu känns det mycket bättre!! Har liksom inte velat säga att det troligen kan ha med min “lilla” kostomläggning att göra. Känns som att då skrämmer jag iväg alla potentiella paleolister. Men när jag är på topp och alla kommer beundra min energi, min styrka, min vackra kropp och min fantastiska hy, då ska jag stolt förklara hur fantastiskt detta är! Jag har också mötts av en massa skämt, som jag måste erkänna att jag skrattar gott åt. Jag föreslog att vi skulle göra en schematisk bild över en funktion på jobbet. “Bra idé Helena, du kan väl göra en hällristning”. Eller som när jag njöt av ett par skivor parmaskinka (där enda tillsatsen var salt). “Men hade dom parmaskinka på stenåldern”? Javisst, säger jag, ny forskning visar att de stenåldersmänniskor som levde i Italien åt massor med parmaskinka. (Egentligen tror jag de italienska stenåldersmänniskorna drack vin också, men det får ändå vänta ett par veckor till.)

Jag har lärt mig mycket hittills. Inte bara om mig själv, utan också om världen vi lever i. Som ni kanske förstått är jag mer eller mindre besatt av Ghee. Smälte mitt smör och lät det bubbla i sisådär 8 minuter. Silade ivrigt ner det i en glasburk. Kan meddela att glas spricker när det blir för varmt (jodå, fysikläraren hade rätt). Resultatet blev smält Ghee i hela köket. Ny dag, en erfarenhet klokare och en ny omgång med Ghee. Silar glatt ner det i en plastburk denna gång. Den ska minsann inte spricka. Nä, för den smälter istället (jaja, jag vet, fysikens lagar igen). Halva köket dränkt med Ghee. Nästa gång jag ger mig in på Ghee ska det silas ner i en annan kastrull och få svalna lite där först tror jag… Tänk vad utvecklande det är att göra en Whole30! Och så skrubbat köket blev, även om det fortfarande känns som att det finns en märklig lite fetare hinna på det mesta…

Jag känner att denna första halva av veckan på något sätt präglats av fysisk trötthet. Jag blir helt snurrig när jag cyklar till jobbet. Försökte mig på ett träningspass igen, men bara en timme denna gång. Yr, andfådd och genomsvettig. Läste igen i Paleo-Bibeln “It starts with food” och där står minsann att vecka tre kan “fysiska aktiviteter få ett uppsving och du kan upptäcka att ditt mentala fokus och fysiska koordination är bättre”. Åh, vad jag längtar till vecka 3 kan jag meddela!! Hade jag inte läst så mycket om hur bra många mår efter en Whole30 så hade jag nog gett upp nu och tänkt att min kropp behöver helt enkelt kolhydrater… Men jag ger icke upp!! Hela vägen fram ska jag!

Har funderat lite på vad vad jag åt som barn, då var jag väldigt smal och full av energi. Det var mycket kött, fisk och sallad. Mina föräldrar var inga direkta fans av varken potatis, ris eller pasta. Någon gång ibland bara. Brödet blev mest formfranska, och det tyckte jag inte om på den tiden heller, så kanske en smörgås om dagen eller max två. De enda bönor jag åt kom från en burk med tomatsås (Vita bönor i tomat), och det var inte ofta. Mjölk gillade jag inte så det drack jag så lite jag bara kunde. Tillsatser fanns inte på långa vägar så många som det gör nu! Godis fick man bara en gång i veckan och då cyklade vi till Pelles kiosk, “en sån, en sån och två sånna”. Inte en skopa skruvar, en skopa persikor och två skopor dödskallar. Läsk på den tiden köpte man i 33 cl-flaskor. Inte i 1,5 liters pet-flaskor. Och man drack den med andakt, vem visste när denna manna skulle ramla från himlen nästa gång?! Nu kommer den om inte idag, så troligen imorgon, och allra senast till helgen. Ingen anledning till panik alltså! Vi kan fortsätta att hälla i oss! Jag ser onekligen ett mönster i hur jag, och troligen väldigt många med mig, förändrat sitt att äta. Att vårt hälsotillstånd förändrats, och i många fall försämrats, kan väl knappast undgå någon.

Jag har valt att undvika att äta tillsammans med andra än den allra närmsta familjen dessa dagar. Det känns lättast så för att slippa sitta och undra vad köttbiten stekts eller marinerats i, och vad det är för olja på salladen. En dag hade vi dock kvällsutbildning på jobbet och då blev vi bjudna på lite lättare förtäring. Jag visste om detta i förväg och hade preparerat mig med medhavda hallon-ägg-Frittata-muffins, grönsaker och lite av den italienska stenålders-parmaskinkan. Kändes väldigt okej att skippa baguetter, chips och läsk som dom andra åt. Det tog ungefär en kvart sen kommenterade mer eller mindre alla att dom blev så trötta efter maten. Jaha, sa jag lite syrligt (dags att betala tillbaka på alla skämt), så blir det när man inte äter Paleo! Nu var det dom som istället fick förklara sig med att dom jobbat sen klockan sju på morgonen. Måste erkänna att jag faktiskt kände en liten, liten triumf inombords! Förlåt!

Omelett 1

Blanda vilt bland grönsaker du har hemma. Idag blev det tomat, spetskål och endiviesallad. Fräs en liten stund (foto Helena)

Omelett 2

Vispa ihop tre ägg, salt och peppar. Lägg på frysta bär, här blev det hallon (foto Helena)

Omelett 3

Njut av en frukostomelett med sallad till. Bären tycker jag personligen förhöjer frukostkänslan! (foto Helena)

Dag 10 klockan 14 vände det. Min kollega utbrister “åh vad pigg du ser ut”. Ja! Äntligen har jag nått toppen, hoppas på lite nerförsbacke nu! Jag börjar äntligen må bättre och bättre. Tränade Body Combat idag på dag 14 och kände äntligen att orken och energin börjar komma tillbaka! Firade med räkor och aioli! Det var jag så grymt värd, det är så grymt gott och det är så mycket Paleo! Kroppen känns lättare och byxorna sitter snyggare även om det inte känns som jag gått ner så mycket. Men något händer med kroppen, den omformas och tarmen sköter sig snällt. Jag har en fräsch känsla i kroppen och själen. Det finns uppenbart många fördelar med Paleo, men den hittills enskilt största vinsten är att jag INTE HAR NÅGRA SOM HELST BLODSOCKERDIPPAR!!!! Missar jag att äta på ett par timmar så är jag fortfarande glad. Jag är inte beroende av mellanmål för att klara mig fram till nästa mål. Innan var jag som ett lejon. Fräste åt allt när det gått mer än fyra timmar sedan förra målet. Nu mår jag “jämnbra” hela tiden!! Nej, jag har inte gråtit mera i soffan!

Whole30 hjälper mig att identifiera vad jag håller på med. Varför mår jag jättebra utan godissug, men bara för att arbetsgivaren ställer fram påskgodis blir jag så extremt väldigt och våldsamt godissugen!? Varför började jag häromdagen småäta av coctailtomaterna? Jo, dom är ju söta och goda… Men varför? Jag har börjat identifiera mitt ätbeteende och liksom studera det utifrån som en observatör, medan jag själv vilar tryggt i Whole30. Jag äter bara det jag ska och får, och det finns ingen diskussion eller pardon. Känner mig ibland lite orolig för hur det ska gå när jag successivt ska/kan börja introducera olika födoämnen. Men det är halva tiden kvar och det känns bra. Hoppas Paleo kan befästas ytterligare i mitt medvetande och få fäste för resten av livet!

Paleo har dock skapat ett nytt beroende hos mig. Har alltid tyckt om kaffe med mjölk. Men nu är jag plötsligt beroende av mitt svarta kaffe. Förmiddagens höjdpunkt! Jag vill passa på att tacka alla förfäder för att ni fixade så mina gener kan hantera kaffe. För kaffe i solen är verkligen underbart! Så fort solen tittar fram är jag beredd med min mugg. Så fyllt av njutning, så avslappnat och så nära min inre Flisa Hedenhös som jag kan komma mitt i stan! Ser väldigt mycket fram emot min andra halva av Whole30, med mera kaffe och flera sköna träningspass. En ren kropp och ett stabilt humör! Misstänker att min käre särbo också ser fram emot en lite mindre fräsig Helena.

/Helena

Det är så underbart att läsa hur ren och naturlig mat förändrar inte bara kroppen utan också tanken och inställningen till livet! Fantastiskt, vilka processer som sätter igång. Ska bli så spännande att fortsätta följa Helenas Whole30!

Läs om Helenas fjärde vecka med Whole30 vecka 4
Läs om Helenas tredje vecka med Whole30 vecka 3
Läs om Helenas första vecka med Whole30 vecka 1
Läs också Helenas tankar inför sin Whole30 utmaning

/Magnus & Jenny

Baka Basvara Benbuljong Bokrecension Digital Nomad Dryck efterrätt Fasta Föreläsning Glass Glutenfri Gästinlägg Hälsa IBS Jul kakor Kokbok Kost Kostrådgivning Kosttillskott LCHF Lek långkok Marinad Mat Nyhetsbrev Paleo Paleo 30 dagar Paleohelg Paleokokbok Paleolivsstil Paleoskafferiet påsk Ren & Naturlig Mat Springa Squatty Potty Tips Träning Vegetariskt Vila lite Viltkött Vår kokbok Whole30 Yoga Ätbara insekter